Nu har vi ledare inte plockat upp en klubbpinne på över fem timmar, så det börjar verkligen kännas konstigt att vara tillbaka på hemmaplan. Vad ska vi nu göra om dagarna, när vi inte kan böja oss ner och ta upp den gula eller vita tunna pinnen? Vi som fått en supervana att ta i rätt ände, så att vi inte blir kladdiga om fingrarna. Vi som fått vana att titta i närområdet, eftersom vi vet att där ligger det säkerligen ett skyddande klubbplasthölje. Nu är konfirmanderna utspridda i Gävle-området och om inte klubbätandet enbart var en lägerföreteelse, så kommer Gävles klubbor att elimineras inom, låt oss säga, ett dygn. Här kommer första tipset till nästa års konfirmander. Skaffa er en annan favoritgodsak än klubba. Klubbindustrin kommer inte att hinna ikapp med tillverkningen de närmaste tio åren.
Vi ledare får försöka vänja oss vid tanken att inte samla in alla mobiler i vår närhet. Det var länge sedan som jag såg så många mobiler på ett och samma ställe. Fungerande mobiler och ickefungerande mobiler. Mobiler utan SIM-kort. Mobiler utan batteri. Mobiler som skulle kunna platsa på vilket museum som helst. Fantastiskt att människor har så många avlagda mobiler i sina hem. Här kommer andra tipset till nästa års konfirmander: Starta redan nu en mobilinsamling, så att ni har minst tio olika mobiler med er. Låt batteri och SIM-kort sitta kvar. Ledarna har nu fått en nyttig lektion i mobilanvändande och kommer inte att gå på batteri- och SIM-kortstricket något mer. Det är inte bara vi ledare som har haft lektioner med konfirmanderna. Konfirmanderna har lärt oss lika mycket tillbaka.
Tredje tipset till nästa års konfirmander kommer här. Ta med väckarklocka. Årets konfirmander gjorde inte det. Det fick till följd att konfirmander inte kunde ställa något larm, utan de försov sig titt som tätt. Trots att en ledare varje morgon gick runt och väckte. Ibland möttes ledaren av en kvittrande konfirmand som var nyduschad och nysminkad, men mer vanligt var synen av konfirmander som såg ut som klubbade sälar. Nästintill omöjligt att få liv i dem. Fast räcker det verkligen med en väckarklocka att få liv i något som är så förprogrammerat som en konfirmand? Det är nog bättre att vi lägger om schemat till nästa år. Läggning 03.00. Väckning 11.00. Frukost 12.00. Förresten, ställa larm kunde väl konfirmanderna ha gjort på någon av de fjorton mobiler som respektive rum inte hade lämnat in?
Detta rum har varit vårat uti många herrans dar. Detta rum har varit vårt och det har nog satt sina spår. Detta rum har varit ostädat och aldrig varit torrt. Men nu är det slut på det, för nu ska hela gänget bort.
Ja, nu är det slut på lägertider. Nu är det konfa inom kort. Nu ska hela rummet städas. Nu ska hela gänget bort. Så jag tar farväl och stora tårar rullar på min kind. Nu är det slut på lägertider. Nu går hela gänget i kyrkan in.
Denna plats var ganska fin och släppte klubbor till oss in. Den var också generös med fukt och kyla, regn och vind. Ledaren var lite gnällig, tog mobiler och stod vakt. Vi var ute i alla väder, vi har chips i sängen lagt.
Men nu är det slut på lägertider. Nu är det konfa inom kort. Nu ska hela rummet städas. Nu ska hela gänget bort. Så jag tar farväl och stora tårar rullar på min kind. Nu är det slut på lägertider. Nu går hela gänget i kyrkan in.
En ledare kan leva länge på en replik liknande den som kom från en konfirmand idag vid avfärd från Uskavi: Tur att vi ses imorgon i kyrkan, annars hade jag längtat. Vi ledare kan inte annat än att hålla med. Tur att vi ses imorgon i kyrkan, annars hade VI längtat. Att vara ledare för ett sådant här kanongäng innebär onormalt mycket jobb och onormalt lite sömn. Fast vad är det mot den fantastiska lägerkänsla som det är få förunnat att få uppleva? Hur många stiger upp en morgon och vet att det väntar fyrtiotre konfirmander med klubbor i munnen, trötthet i blicken och med viljan att diskutera livets stora frågor? Det är en nåd och ett förtroende som vi tackar för.
Johan
Maritha, Ing-Marie & Anna
Lotta & Daniel
